Insidan ut

Dagens förpackningsuniversum rymmer en oändlig mängd lösningar och material. Men hur ser det ut på insidan?  Är plastlagret inuti konservburken säkert, är konsumenten tillräckligt skyddad av lagstiftningen? ”Både ja och nej”, säger de experter vi talat med. Men det är inte plasten som oroar mest.

En bra förpackning förlänger matens hållbarhet och förenklar transporten från butiken. Den kan göras hur snygg eller informativ som helst, den är miljösmart och den är enkel att använda. Och utvecklingen snurrar allt snabbare. För inte så länge sedan gällde tunga glasflaskor och rostprickiga konserver. I dag har vi ”aktiva” förpackningar som förlänger produktens hållbarhet, ”smarta” förpackningar som själva läser av innehållet och berättar hur långt tid det är kvar till sista förbrukningsdag, nanoförpackningar som ökar genomsläppligheten av gaser eller skyddar mot UV-ljus, återvinningsbara förpackningar, återvunna förpackningar… Frågan är – hur vet vi att kemikalierna från de hundratals olika material som är i omlopp är säkra? 

Agneta Påander är CSR-direktör på Orkla Foods Sverige, med ansvar för hälso- och hållbarhetsfrågor. Inom företaget ryms många varumärken förknippade med förpackningar, som Önos, Abba, Kalles, Felix och FUN Light. Bakom varje burk, flaska, tub eller påse ligger ett stort arbete. 

– Vi har en egen förpackningsutvecklingsavdelning och vårt ansvar handlar bland annat om att ha en kompetens runt själva produkten så att vi tillsammans med förpackningstillverkaren kan matcha rätt produkt med rätt förpackning. En tomatpuré behöver en helt annan förpackning än en torr citronfromage och beroende på om maten är kyld, fryst eller kolonial krävs olika typer av skydd. Vi måste vara säkra på att varje produkt förvaras säkert i just sin förpackning, men också att oönskade ämnen från förpackningen inte tar sig in i maten. 

För att säkerställa att förpackningarna inte läcker kemikalier till maten, förlitar sig Orkla Foods Sverige dels på EU:s regelverk, dels på förpackningsleverantörernas egna tester. 

– Vi följer helt enkelt den lagstiftning om gränsvärden som EU:s experter har tagit fram. Om det råder osäkerhet tillämpar de försiktighetsprincipen, ämnet förbjuds tills det är fastställt att det inte är farligt.

Agneta Påander påpekar att svenska konsumenter har ett högre förtroende för den inhemska livsmedelsindustrin än någonsin, enligt en färsk mätning. På senare tid har hon emellertid märkt av ett ökat intresse för förpackningarna.

– De är en jätteviktig del av hållbarhetsarbetet. Så har det varit hela tiden, men på senare tid har det blivit ett större förpackningsfokus i medierna, speciellt när det gäller plast. 

Intresset hänger delvis ihop med en explosionsartad ökning av just plastförpackningar. När plastanvändningen tog fart under 50-talet var den globala årsproduktionen mindre än 1 miljon ton per år. Sedan dess har den ökat exponentiellt. 2014 låg den på 311 miljoner ton, vilket enligt Naturskyddsföreningen var en fördubbling sedan början av 2000-talet. En parallell trend är blandmaterial, exempelvis pappkartonger eller metallburkar belagda med en invändig plastbarriär. Men det finns problem med plasten utöver själva mängden. En del av de hundratals typer av plastkemikalier som används har i höga doser vid djurförsök visat sig kunna bidra till exempelvis cancer eller fortplantningsproblem. Ett särskilt omdiskuterat ämne är bisfenol A, eller BPA som det förkortas. Efter att ha visat sig vara cancerogent i höga doser förbjöds det i barnprodukter inom hela EU år 2012. I samma veva valde Frankrike att gå ännu längre och helt förbjuda BPA i livsmedelsförpackningar. 

– När diskussionen om BPA tog fart, valde vi som företag att gå längre än vad lagstiftningen krävde – vi bestämde vi oss för att fasa ut ämnet från alla våra förpackningar som innehöll det, totalt 250 stycken. Det har tagit fem år men nu har vi lyckats, med undantag av en enda förpackning.  

Men trots att BPA fortfarande är tillåtet i livsmedelsförpackningar inom både EU och Sverige, tycker Agneta Påander att EU:s gränsvärden generellt är tillräckligt stränga. Att företaget ändå valde att fasa ut BPA:n beror, menar hon, på att många kunder var oroliga. 

– Man måste utgå från att de som stiftar lagarna sitter med kompetensen, det är utgångspunkten i vårt arbete och vi följer hela tiden utvecklingen. 

Alla är emellertid inte övertygade om att lagstiftningen är sträng nog. Märkningsorganet KRAV har på senare år utvecklat helt nya regler för förpackningar. Bland annat har de tagit fram en egen lista på ett 60-tal ämnen som inte får förekomma i en KRAV-märkt livsmedelsförpackning, trots att de är tillåtna inom EU. 

– Vi arbetar enligt försiktighetsprincipen. Det är belagt att dessa ämnen är farliga, därför vill vi ligga steget före lagstiftningen, säger Cecilia Lenbäck som är projektledare för KRAV:s förpackningsarbete. Generellt tycker hon dock att svenska företag är ”jätteduktiga”. 

– Företagen har ett ansvar för att kartlägga innehållet i sina förpackningar och ligga steget före, menar hon. Tillsammans med förpackningstillverkarna ska de bygga på den här kunskapen. Men förpackningsindustrin är global och det kan vara väldigt svårt för ett litet företag att göra rätt. Vår styrka är att det är så många KRAV-certifierade företag som jobbar tillsammans, då höjs kompetensen och det blir lättare att driva utvecklingen framåt. 

I arbetet med att ta fram listan över de 60 oönskade ämnena har KRAV haft stor hjälp av kemisten och miljökonsulten Per Rosander. Vi ställer frågan även till honom: Är konsumenterna tillräckligt skyddade av den gällande EU-lagstiftningen? Ja, säger Per Rosander – och nej. 

– Om vi tar BPA som exempel så har det kommit fram mer och mer information om att det kan vara cancerframkallande och hormonstörande. Man har också sett att det kan ha effekt även i väldigt låga halter – det är en jättestor debatt kring om det över huvud taget finns säkra halter av BPA. Eftersom det finns så mycket osäkerhet kring ämnet jobbar de flesta tillverkare för att få bort det och lagstiftningen går åt samma håll. 

Men att plocka bort ett ämne kan vara svårare än man tror för ett företag. Ett problem, menar Per Rosander, är att vi ställer allt högre grav på vad förpackningarna ska kunna göra för oss. 

– Innerskikten ska vara inerta (inte reagera med innehållet, reds anm.), inte ge smak, hålla för yttre påfrestning och göra det möjligt för produkten att stå på en hylla i 24-36 månader. Vi ställer väldigt många krav på en modern förpackning och BPA är extremt ”duktigt” på att uppfylla vissa funktioner. Det är en jättestor industrikemikalie som har en väldigt viktig roll i förpackningarnas innerskikt så det är ingen lätt sak att byta.

Agneta Påander på Orkla instämmer. Att som företag ta täten när det gäller att få bort ett ämne är långt ifrån enkelt. 

– Även om vi är stora i Sverige är vi små för förpackningsföretagen. De producerar kanske vår volym av en viss burk på en fikarast, sedan gör de samma burk i enorma mängder för andra kunder. De skulle aldrig lägga tid och pengar på att ta fram en annan typ av innerskikt bara till oss, med allt vad det innebär av innovation och omställning av produktionsprocessen. 

Lösningen, menar Agneta Påander, är att jobba uppifrån. Helst ska man försöka få till en regeländring på EU-nivå. 

– I fallet med BPA hade ju Frankrike redan bestämt sig för att förbjuda ämnet i livsmedelsförpackningar. Och det var tur! Om de inte hade gjort det och i sin tur fått med sig fler länder på tåget, skulle vi aldrig ha fått samma uppmärksamhet från våra leverantörer. Den som vill få till en förändring måste också förstå att förpackningsbranschen styrs av jättestora leverantörer och stora kravställare. 

En som bevittnat BPA-revolutionen från insidan, är Luc Viardot. Han är ansvarig för livsmedelsförpackningar inom den internationella 

kemikaliekoncernen Akzo Nobel, som bland annat gör det tunna plastskikt som sitter på insidan av många konservburkar. För det är ingen överdrift att tala om en revolution, enligt Luc Viardot. 

– Från att ha varit ganska gammaldags, har branschen förändrats totalt på bara fem år på grund av BPA-debatten. I dag ägnar vi en stor del av vår forskning åt att utveckla nya typer av innerskikt. Men det är inte bara för oss som livet har förändrats, hela industrin måste nu vara beredd på att använda BPA-fria material och producera förpackningarna på ett nytt sätt. Hela sättet att tänka, mäta och utvärdera har blivit fullkomligt annorlunda. 

Generellt är Luc Viardot skeptisk till en del av debatten som omgärdar kemikalierna. 

– Det är en massa olika trender beroende på vilka delar av världen och vilka marknadssegment vi talar om. Och det är inte alltid forskning som ligger bakom försöken att förbjuda olika ämnen, det kan lika gärna vara känslor, eller trycket från allmänheten eller olika välgörenhetsorganisationer. 

Akzo Nobel finns i ungefär 80 länder och skillnaderna mellan vilka kemikalier som efterfrågas eller väljs bort är enorma i olika delar av världen, menar Luc Viardot.

 – Varje situation har föregåtts av en diskussion om kostnader och vad som måste göras ur ett lagligt perspektiv. I Frankrike har man förbjudit BPA i livsmedelsförpackningar. I andra länder finns inga regleringar alls, därför ser producenterna ingen anledning att ändra på förpackningarna utom om de ska gå på export.

Men trots det starka intresset för plast i allmänhet och BPA i synnerhet finns det andra, betydligt mindre kända ingredienser i förpackningarna som är precis lika oroväckande, enligt Per Rosander. 

– Just när det gäller plast i kontakt med livsmedel finns det en omfattande EU-lagstiftning, en särskild plastförordning, med ett antal godkända ämnen. När det gäller papper och metall finns det däremot ingen motsvarande lista. Till exempel har man sett att det kan komma in farliga ämnen via tryckfärg i återvunnet papper. Återvunnet material ska över huvud taget inte förekomma i samband med livsmedel.

Per Rosanders största farhåga rör emellertid de ämnen som inte mäts över huvud taget, så kallade NIAS, vilket står för non-intentionally added substances. Det handlar om kemiska föreningar som dyker upp under produktionsprocessen – oinbjudna. 

– Gör man en livsmedelsgodkänd plast och analyserar den hittar man hundratals olika ämnen som inte tillsatts med avsikt. Det finns inga rena material. Under tillverkningsprocessen uppstår olika varianter av kolväten, reaktionsprodukter mellan olika tillsatser eller kortare fragment av de olika kemikaliekedjorna. De flesta är ofarliga men en del kan vara farliga. Problemet är att veta vilka ämnen man ska leta efter. Och hur gör man med alla de ämnen som det inte finns etablerade testmetoder för? 

Även för den som gör ”rätt”, kan det vara svårt att efterleva kravet på att livsmedelsförpackningar ska vara säkra för hälsan, menar Per Rosander. Själv tycker han att mycket återstår att göra, innan reglerna är tillräckligt detaljerade och tydliga. 

– När det gäller livsmedelstillsatser finns en tydlig lagstiftning där man riskbedömer alla tillsatser innan de godkänns. Läkemedel är ännu mer väl analyserade. Förpackningar befinner sig däremot i någon sorts mellanläge i dag. Man vet att det förekommer att ämnen överförs till livsmedel, men man har inte tagit det så långt att man satt upp en lista över exakt vilka ämnen som får förekomma, med undantag för när det gäller plast. 

Osäkerheten kring ämnenas eventuella farlighet är med andra ord stor. På det internationella kemikaliesekretariatets SIN-lista, där SIN står för ”substitute it now”, finns drygt 900 ämnen som eventuellt kan vara på väg bort inom en snar framtid, eftersom de EU-experter som ansvarar för kemikalielagstiftningen funnit att de är skadliga i höga doser. Ändå är de tillåtna, i vissa fall även i livsmedelsförpackningar. 

– Det pågår väldigt mycket diskussioner och de handlar ofta om fara kontra risk, säger Per Rosander. I ”risk”-lägret säger man att om man inte har sett allvarligare effekter vid djurförsök, då är det okej. Det andra lägret, ofta miljörörelserna, menar i stället att vi har ett alldeles för dåligt kunskapsunderlag för att tillåta samma ämnen. Det kan handla om att det är svårt att kontrollera hur höga halterna blir i verkligheten, eller att gränsvärdet är felaktigt och att allt tyder på att det kommer att sänkas. Att KRAV kommit ut med en egen lista beror på att de vill ha en högre säkerhetsmarginal när det gäller ämnen som kan vara farligare än vad vi tidigare har trott.

Men ändå. Förpackningar skyddar en stor del av världens befolkning från svält och matförgiftning, bland annat. Och utvecklingen rusar framåt i allt snabbare takt – även i positiv bemärkelse. 

– Generellt går vi mot mer praktiska förpackningar, säger Agneta Påander. Folk vill ha mindre portioner, bland annat. Sen tror jag att förpackningarnas roll i att minska matsvinnet kommer att få ett ökat fokus. En annan positiv utveckling är att vi får ett allt större cirkulärt flöde, det blir mer och mer återvunnet eller förnybart material och ett minskat fossilt innehåll. I stället får vi fler produkter baserade på biomaterial. Och så har vi panten: sedan vi införde den på våra FUN Light-flaskor har vi en återvinningsgrad på 84 procent, jämfört med 30 procent som vi hade tidigare. Förpackningar fyller en viktig funktion och det måste vi förklara. 

Text: Eva Kvanta