Mot ett mer maträttvist Sverige
Livsmedelsverkets generaldirektör Annica Sohlström gillar rättvisa. Det innebär bland annat att hennes hjärta klappar lite extra för de utsatta i samhället – som blir allt fler. Så vad tänker hon göra åt den ökande matorättvisan?
Text: Eva Kvanta Foto: Carl Lemon
Din bakgrund rymmer bland annat arbete inom olika biståndsorganisationer och forskning om mat till gravida och ammande kvinnor i Papua Nya Guinea. Hur tillbringar du dina dagar sedan du tillträdde för 1,5 år sedan?
– De ser väldigt olika ut, men det är många olika typer av möten. En sida är de interna mötena med ledningsgruppen, sen är det även möten med andra myndigheter, möten med generaldirektörsgrupper för olika ämnesområden och möten på Näringsdepartementet, som vi ligger under. Jag träffar också branschorganisationer från näringslivet och konsumentorganisationer, och folk som arbetar med folkhälsofrågor i kommuner och landsting. Det är en bred skara människor och en stor bredd i frågorna – allt från mat och hälsa till livsmedelskontroller och exportfrågor. För mig är det just den här bredden som är så spännande.
Är du ute i verkligheten också?
– Det är otroligt viktigt att jag är i verkligheten! Jag kan ju inte träffa varje barnfamilj i en förort eller varje företag, men i och med att man träffar branschorganisationer, möter man också representanter för olika grupper. En familj eller ett litet företag representerar sig själva men en bransch- eller konsumentorganisation fångar upp en större grupps förväntningar.
Vilken är Livsmedelsverkets roll, väldigt kortfattat?
– Vi har ett uppdrag från regeringen: ”I konsumenternas intressen ska vi verka för säker mat, redlighet och underlätta och skapa goda förutsättningar för företagen och livsmedelssektorn.”
Ni har genom åren rört er allt mer från pekpinnar till rekommendationer. Finns det någon risk för att allmän förvirring utbryter och att er ställning försvagas?
– Att vi fått den rollen är naturligt, det handlar om att hela samhället har utvecklats till att bli mer individualistiskt. Det gäller att ha både råd och rekommendationer som kan hjälpa människor att fatta beslut utifrån sina olika livsstilar.
Tycker du att samhället går åt rätt håll?
– Man kan inte säga att det går åt rätt håll när det gäller våra matvanor. Det känns som om vi håller på att delas upp, även om jag inte har några data som styrker det. Vi vet att det är skillnader i matvanor mellan de som har det bättre och de som har det sämre. Vårt mål är att de som äter sämst ska äta bättre. Vi har också en växande grupp medvetna konsumenter som väver ihop hälsa och miljömässig hållbarhet, vilket ofta men inte alltid betyder att man äter mer hälsosamt. Många människor vill leva rätt utifrån många aspekter och det ställer större krav på oss som myndighet. För att vara relevanta måste vi tänka i flera olika perspektiv.
Hur hanterar ni de olika ”matrörelserna”, till exempel idéer om att man håller sig frisk med hjälp av att äta enorma mängder okontrollerade vitaminer?
– Man kan konstatera att det alltid har funnits illa underbyggda idéer om vad som är nyttigt att äta, skillnaden är att det i dag finns helt andra kanaler som man kan sprida idéerna genom. För oss är det viktigt att följa vetenskapen, sammanställa den, tolka den och försöka kommunicera den på ett begripligt sätt, och vi formulerar våra råd så att så många som möjligt kan ta till sig dem.
Att läskflaskorna och godistrågen blir allt större drabbar inte minst barn i resurssvaga områden i form av fetma och ohälsa. Kan ni tänka er att införa en sockerskatt som man gjort i exempelvis Norge och Storbritannien?
– Efter att vi fick ett regeringsuppdrag från Social- och Näringsdepartementet tog vi fram ett förslag för hur vi ska få bättre matvanor och ökad fysisk aktivitet bland befolkningen, där vi är tydliga med att det inte är en sak som behöver ändras – det krävs en mängd större förändringar i samhället. Bland annat tyckte vi att man borde göra en utredning om statliga styrmedel, som sockerskatt. Men det finns andra sätt att komma åt problemet, som att ha bestämmelser i kommunen om vad man har för slags livsmedelsbutiker runt skolor. På samma sätt har man ju använt sig av olika sorters styrmedel för att få folk att använda cykelhjälm eller köra elbil. Det borde helt enkelt göras en ordentlig utredning om vad som skulle kunna passa just här, i Sverige.
Vad tänker du när du ser överviktiga barn?
– Det frustrerande är att ohälsosamma matvanor är den största riskfaktorn för ohälsa och för tidig död i Sverige, och att det inte finns en större nationell kraftsamling. Fetman kostar 70 miljarder per år, om man räknar in sjukskrivningar och sänkt produktivitet, dessutom medför den ju ett stort, personligt lidande. Här vill vi framför allt jobba med bra och hälsosamma måltider inom förskola och skola. Vi jobbar också mycket med att höja kompetensen hos personalen inom BVC och primärvården, så att de i sin tur kan höja kunskapsnivån hos gravida och ammande kvinnor. Ofta vill ju dessutom vårdpersonalen prata om mat och livsstil med patienterna, men de saknar kanske tid.
Kan du inte bara fixa problemet? Du är ju trots allt generaldirektör.
– Jag har ingen politisk makt. Som myndighet ska vi förverkliga politiken och inte tvärtom. Men jag kan ju i alla fall berätta att vi håller på med en stor matvaneundersökning, vi har precis avslutat insamlingen och ska bearbeta resultatet. Så småningom ska det användas när vi tittar på skillnader mellan barn från olika typer av socioekonomiska bakgrunder och försöker ta reda på vad problemen beror på. Just den typen av data är effektiv när det handlar om att driva förändringar.
Har du själv någon idé om hur vi kan stoppa utvecklingen och gå mot ett mer maträttvist Sverige?
– Allt beror på vilken typ av samhälle vi vill ha och hur stora klyftor man ska acceptera. I slutändan handlar det om jobb, bostäder och segregation.